...så har jag ett stort intresse för djur, natur och livet på landet. När jag var liten var min mamma hemmafru och min pappa arbetade med vårt lantbruk och eftersom jag saknar generna för innesysslor fanns jag för det mesta vid pappas sida. Det var reparationer av husen, maskinerna, nybyggen, skötsel av djuren, arbete med marken, mycket traktoråkande och en hel del muskelbyggande. Jag gillade verkligen det där...att vara ute, använda både kropp och huvud och arbeta tillsammans i lugn och ro. Stötte man på problem var det inte mer än att man gick in i huset, tog en fika, lade sig på soffan och funderade en liten stund innan man kom på lösningen. Sen fanns det stressiga tider, sena kvällar när höet var tvungen att köras in innan regnet kom eller tröskan arbetade på helvarv ute på sädesfälten. Då hanns det knappt inte med någon fika.

Möjligheterna att ha häst som bonddotter var stora och när jag växte upp hade min yngsta storasyster ponnyer och senare häst. Många andra tjejer runt om i bygden hade också häst, mina lekkompisars storasyskon hade häst...och dagen kom när jag själv hade häst.

Storasyrran tröttnade under senare år på hästarna och de flesta i min närhet spådde att jag skulle gå samma öde till mötes. "Du tröttnar nog när du får killar i huvet", sa de. Men jag fortsatte. Hade ett kortare uppehåll under studietiden i Falun men höll på att klättra på väggarna. Häst var ett måste. Blev medryttare, skaffade foderhäst, köpte häst. Träffade mannen i mitt liv. Sålde häst. Blev medryttare. Kände mig ofullkomlig. Blev delfodervärd. Köpte häst. Blev fullkomlig.

Men det är inte bara hästintresset som håller i sig, även bondgårdsintresset gör sig påmint emellanåt. När maken kikar på villor i stan kikar jag på smågårdar i utkanten. Just nu får jag i varje fall ett visst utlopp för längtan när jag blivit stallansvarig och tillsammans med stallägaren får bygga, laga och sköta om gården. Och jag trivs. Som fisken i vattnet. Just stallägarens gård är nog i största laget för mig. Men tänk ett mindre ställe, som ett vanligt hus med trädgård fast med ett litet stall och tillräckliga hagar som jag klarar att sköta själv. Drömma kan man alltid....

Tills dess kan jag få skryta med höhäcken som jag förfärdigat till hästarnas hage. Stallägaren kom och erbjöd sin hjälp med skruvdragaren och vips blev det även en stabil häck. Det andra har jag gjort själv. Det är väl kanske det som är själva tjusningen, att få vara stolt över något som man byggt med sina bara händer och efter sitt eget huvud. Byta golv och sätta upp tapet i huset, det är makens jobb, men ge mig en hammare och spik så händer det grejer.

Under tiden kan man även inspireras av sådana här människor, som gör saker och ting på riktigt! Som skulle klara sig trots att elnätet i världen slås ut...

http://svt.se/2.130639/hundra_procent_bonde

Jag är verkligen tacksam för den uppväxt jag fått, för alla dagar som jag tillbringade med min far ute i ur och skur. Tilläggas ska att min mamma är lika duktig hon, förutom innearbetet skötte hon en del av ladugårdssysslorna, hjälpte pappa att laga maskiner och körde traktor med tunga lass spannmål. Kvinnor kan. Under min tonår var ordet bonde kanske inte det mest imponerande, men med perspektiv på uppväxten måste jag säga att bonde är nog bland de mest mångsidiga och stoltaste yrke man kan ha. Fullkomligt.