Jag har legat lite lågt den här veckan, lyckades få bryt på att aldrig bli frisk från min förkylning som istället bara eskalerade och likaså gjorde min värk i axlar och överarmar. Att vakna varje natt för att behöva lägga rätt armarna till ett mindre smärtsamt läge är inte kul....inte heller att vakna med världens halsont och en täppt näsa som inte gör saken bättre. Två dagar blev jag hemma och nu har jag i alla fall fått tillbaka lite energi och har lite mindre ont i armarna. Resten är som det är.

Hur som helst, jag fick tipset av en kollega på jobbet att testa Voltaren istället för meningslösa Ipren för min muskelinflammation och när jag var på Apoteket råkade jag även gå förbi halsonthyllan. Kikade på Zyxcitron och något jag kände igen från tv som hette Mucoangin, typ. Sagt och gjort så blev det även en sån paketet och väl hemma var jag spänd på att testa den sistnämnda då den utlovade en domningskänsla i fyra timmar. Började suga på tabletten och minsann, sakta men säkert så kände jag hur hela gommen samt en liten bit av svalget blev bedövat. Ni anar inte hur underbar den känslan var!! Vilken fantastiskt medicin, varför har jag aldrig testat den förut?! En klar favorit för kommande behov. Voltarenen har jag inte testat än för den rekommenderas att intagas med mat eftersom den inte är helt snäll mot magen. Ska snart hiva i mig ett lass tacos så får tabletten också slinka med på ett hörn.

Goliath har också fått lida av mitt krassel. Fast jag vet inte om han har lidit så mycket för de få gånger jag har mäktat med att ta in honom har han följt med så snällt och velat kramas och mysa både länge och väl. Idag blev det i alla fall en riktig ridtur även om vi nöjde oss med en halvtimma i skogen. Herrn hade ju en hel del energi lagrad i benen så det som började så fint i skritt slutade med turbogalopp så fort marken tillåt. Jag hade inte hjärta att bråka med han för han var så otroligt glad och nöjd med att få sig en tur så vi busade runt i barbackagalopp och bara njöt tillsammans. Han har en sån fantastisk personlighet den där hästen, det är så att man kan höra honom kikna av skratt när han brakar iväg och göra små "wieee!"-ljud. I verkligenheten har han faktiskt börjat prata en del också, under den inledande skritten på tio minuter (vilken uppvärmning va!) så frustade han i vart och vartannat steg som att han bara ville puttra lite sällskapande där vi tassade fram bland granar och björn.

Mitt lilla hjärta!