Tjoho! vilken rolig häst jag har :)

Lyckades ta mig ut till stallet fast det var rätt "ruligt" på stora vägen, motivationen var dock alldeles för stor för att stoppa mig. Djupsnö vid grinden var heller inga problem. Att hästen såg ut som en igenfrostad isbjörn såg jag genom fingrarna med och borstade glatt bara där jag själv skulle placera ändan.

Redan när jag satt upp visade Goliath att han var på stort G! Stod och trampade och skulle iväg så fort det bara gick. Styrde kosan till skogsvägen på andra sidan stora riksvägen och det var bara att plumsa i rakt i djupsnön med en gång. Det måste ha varit mellan 30-40 cm men som tur var hade det fallit mjuk nysnö så pulsningen var inte lika dryg för pållen som jag trott. Han var ju ändå tvungen att göra sig till lite och frusta och småprata när han trampade iväg.

I en liten nedförsbacke flög det plötsligt upp en gäng hon-tjädrar (vad de nu kan tänkas heta) och jag som satt på hellång tygel fick slänga mig på manen och hafsa ihop vad tyglar jag fick tag på. Pållen han göra en tvärvändning i luften men eftersom han är så cool som han är var det bara att vända tillbaka igen och fortsätta skritten på lång tygel.

Lite längre in på vägen blev det platt mark och där tog vi en liten trav. Han var liite för pigg för att låta sig formas till nåt bekvämt men vi hann trava så pass långt att jag hörde istapparna på magen klirra friskt i takt :) Lite skritt och sen en bit galopp. Herrn låg på och skulle så klart inte lyssna på en ordentlig fattning. Men med tydlig ställning och lätt slutatouch satt högern där den skulle direkt från skritt.

Skrittade ner till gamla banvallen innan vi vände och tog en rejsgalopp uppför en backe. Sen var ron som bortblåst :) Det skulle inte skrittas, bara travas eller allra helst galopperas. Tja...varför inte tänkte jag, man måste ju passa på när hästen är såhär skoj! Såg till att vi tog vänster korrekt och sen bar det av i galopp igen. Hej och hå! Jag fick dra tag i manen ett tag för att inte glida åt sidan. Goliath tyckte nämligen att han skulle följa sina fotspår som han gjort på bortvägen. Problemet var bara att jag styrt honom i skänkelvikning över vägen. Fick styra lite rakt innan han fattade poängen. Med en liten bit kvar hem lyckades jag övertala herrn om att det nog vore bra att skritta bort pulsen det sista. Han fick till nån halvflygande skritt och roade sig med att försöka fånga in hackamore-skänklarna i munnen. Vilket han alltid gör när han blir taggad.

Sista biten gick iaf i en okej skritt och då frustade han så nöjt och trivdes med livet. Hans matte kunde inte annat än att instämma :)

Det är UNDERBART att ha en sån positiv häst som verkligen bjuder till och som går att lita på till 99%. Trots barbackarygg och fullt ös-medvetslös så skulle han aldrig medvetet sticka eller försöka få av mig. Han är en riktigt kul polare att vara med ute i skogen :)