Jag har ju ett antal (!) bloggar som jag följer så gott som dagligen och idag måste jag bara få länka till en av dem, då bloggerskans inlägg var så klokt och sant.

http://hastochhund.bloggagratis.se/2011/02/18/4646709-att-inse-sin-litenhet-och-da-menar-jag-inte-storleken-d/

Det är märkligt hur en bakterie kan påverka kroppen från att må hur bra som helst och sen ge en nära-på-döden-upplevelser. Magsjuka är verkligen inget vidare...tur att jag hade en kortvarig sort i varje fall.

I morse vaknade jag tjugo i sju och kunde absolut inte sova mer. Hade legat hela dagen innan så att jag till och med hade värk i rygg och höfter bara av liggandet. Feberfrossan gjorde väl kanske iofs sitt till också... Hur som helst så var jag till och med lite hungrig när jag vaknade. Dröjde dock till halvtio innan vi kom igång med frukosterandet och jag fick i mig både en rostad macka, ett glas juice och lite fil. Kroppen behövde verkligen lite näring och påminde mig genom att bli svag och lätt yrslig. Men nu känns det finemang. Så gott som iaf.

Hoppas mina kära kollegor slipper samma öde som drabbade mig. Några enstaka barn har klarat sig med livet i behåll i alla fall, så det finns ju hopp!

Nog för att jag stormtrivs i min nya sadel, men barbacka är verkligen oslagbart! Man får en fantastisk känsla för hur hästen rör sig och reagerar för sitsen. Idag var en sådan barbackadag :)

Skrittade ut en sväng i Himlabacken och tillbaka. Nog för att det blev lite trav också... Eftersom det var rejält halt i bilspåren fick vi hålla oss till mitten och innan Goliath var uppvärmd ville han gärna vingla utåt sidorna ibland. Men det räckte med att fånga upp den rymmande sidan med sittbenet så satt bakbenen på plats igen.

Fokuserade på att göra halt och igångsättning enbart med sätet. Fungerade väldigt bra idag faktiskt, halten satt när jag verkligen sträckte upp min överkropp och blev tung i rumpan. Gjorde även halten gradvis så att jag förberedde pållen steg för steg tills jag lade in sista hjälpen med axelpartiet. Igångsättningarna behövde till en början en extra push med ett spöpet på rumpan. Ville inte använda skänklarna utan det ska räcka med att föra fram höftpartiet och magen. Efter två spöpet satt även igångsättningarna.

Utvecklade övergångarna till att lägga in några stegs ryggning efter en stunds halt. Var noga med att få känslan av att bli kvar i halten innan jag gav ny signal för ryggning. Bara för att inte halt ska betyda backa direkt. Efter två-tre stegs rygga lugnade vi oss i ett kort stillastående för att sen ge hjälpen för igångsättning. Åh så lyhörd han var, lillprinsen!

När själva backen tog vid i Himlabacken passade vi på att ta ett tiotal travsteg, igångsättning för enbart sätet genom att sätta takten. Dock startade vi genom taktsättande smackningarn första gången eftersom det är det han är van vid och jag ville få in travsuget. Avsaktningen till skritt skulle givetvis också ske endast med sätet, men det krävde någon liten förhållning på hackamoret också. Inte så förvånande eftersom herrn gillar att tuffa på framåt. Själva traven var dock väldigt fin och lugn idag.

Vände hemåt och fick genast en lite mera taggad häst. Gjorde likadant som innan med skrittövergångarna, speciellt noga med ryggningen. Hemåt måste inte bara betyda framåt. Fick någon liten protest och var tvungen att ta förhållningar i tränset, men överlag lyssnade han väldigt mycket bättre än tidigare ridturer.

Eftersom hela Himlabacken är som en lång dal med uppförsbackar i båda ändarna (om man vänder dvs) så blev det trav även i sista backen hem. Nu behövdes ingen travsmackning utan det räckte med ett taktsättande säte. och vilken trav sen! En riktig jogg fick vi till. Kunde inte låta bli att förvånas över den styrka min lilla häst arbetat upp och den lösgjordhet han visade prov på. Jag kunde korta traven, gå ner till skritt och sen upp i trav igen - med enbart sätet. Formen fanns där, behövde lyfta litet uppåt ett par gånger eftersom hacket gärna kan överdriva nedåt-framåt tyvärr. Grymt stolt över lillhästen iaf!

Hemma i stallet blev det lätt raspning av hovarna och inmassering av lusmedlet igen. Dags att behandla en sista gång. Ta i trä så har Mr G klarat sig utan en enda lus än så länge. Dessutom fäller han för fullt och har en härlig lyster i pälsen. Humöret är på topp, han är hur go och kelsjuk som helst - kom mig till och med till mötes i hagen. Inga snabba infångningar med grimman nu heller :) Och hovisarna mådde mycket bättre efter en tur på hårt underlag och en dags vila och visade ingen ömhet idag trots halka och hård snö på hård grusväg.

Ledde ut honom till hagen med grimskaftet runt halsen och sen stod vi den obligatoriska mysstunden innanför grinden innan han kikade på mig och lommade iväg till de andra fålarna.

Det är inte lätt och det är inte vackert medan man strävar mot målet. Men de få steg när allt stämmer, de är väl värda att kämpa för!

*Nynnar...I'm not alone...*

Fast drömscenario var väl kanske att ta i, men en dröm var det i varje fall. Förstår verkligen inte vart jag får allt ifrån....här har du iaf något som kan roa dig, syster KZ :)

Jared Leto, sångaren från 30 seconds to Mars, skulle gästspela på ortens cafè/bar. Han satt där vid ett runt litet bord alldeles för sig själv. Bordet hade en förfärligt ful blommig duk och en säkerligen antik gräslig vas med en konstgjord blomma i vasen. Plötsligt kom man på caféet på att det inte fanns någon som kunde vara "för-band", som det så fint heter, till Jared. Vem skulle kunna rycka in av de lokala förmågorna....? Jomenvisst. Jag fick väl ställa upp!

Min man hade plötsligt fått stora pianotalanger och satte sig ner vid tangenterna medan jag fick leta på ett par gamla välkända noter som jag lustigt nog hade liggandes i min gamla slitna läderväska. Låten var givetvis en sentimental ballad med några starkare partier där jag inte riktigt lyckades göra min röst rättvisa. Undrar om inte titeln innehåll något med många An och Ln och något D... Jag vågade inte titta på stackars Jared under hela låten, utan förvånades mest över min mans underbara pianospel.

Efter låten när Jared skulle upp på scen mumlade jag dock fram några pinsamma ursäkter om att jag nog inte var någon direkt sångerska. Jared var en artig gentleman och sa bara "It was bra." Tydlligen hade jag inget ord för "bra" på engelska i drömmen.

Tråkigt nog slutade drömmen där och jag fick aldrig höra Jared sjunga. Det hade iaf definitivt varit bättre än det jag pep fram!

________________________

Så. Nu släpper vi det ämnet.

Idag har vi inlett travarbetet, jag och Goliath. Red ut en sväng längs en ganska nyplogad fd banvall och det märktes att det var lite hårt i backen för herr G. Han traskade dock på rätt snällt och det kändes bättre emot slutet när hovarna vant sig lite mer. Det ska bli skönt när man inte behöver ta så mycket vid var verkning utan fossingarna har fått den form de vill vara skapta i.

Satsade återigen på övergångar med tydlig formgivning både i start och vid stopp, såväl skritt som trav. Jobbade också mycket med att flytta på kroppsdelarna. Öppna, sluta, bara tvärning rakt fram för att lösgöra uppe i bäckenet och få innerbak att träda inunder. Kämpigt tyckte herrn, men ställde upp.

Huvudjobbet i trav var för dagen att göra sidförflyttningar över vägen i trav. Vi gör det ofta i skritten men det har inte funnit så mycket styrsel att göra något av i traven innan. Nu börjar det iaf hända grejer och det går att ställa högre krav på honom. Ställde bort från rörelseriktningen och använde kroppens riktning, sidförande tygel och ev. ytterskänkel vid behov. Att flytta för vänster funkade kanoners. Flytta till höger var dock väldigt mycket svårare. Han tappade takten, spände sig och allt beroende på att han inte riktigt fixade hela böjningen till höger. Vänsterbaks problem visar sig direkt då det inte vill spåra i böjningen utan hellre vill hålla sin plats snett utanför böjningens ram. Fick ta mjuka tag på innertygeln, hjälpa till lite med en sluta-tendens och de sista stegen slappnade han så av och lät sig formas och flyttas korrekt. Likadant nästan var gång. Men oj vad nyttigt! Han blev riktigt härligt "jobb-varm" och frustade och stod i.

På hemvägen skulle det givetvis trippas och hetsas eftersom vi fick vända direkt på raksträckan. Men nu får det vara slut på tramset, han kan faktiskt skritta normalt. Så jag fortsatte att arbeta med flyttövningar i skritten istället och var till och med så elak att jag lade in flera halter. Märktes dock att förra ridturens haltarbete gett en liten minnesreflektion i honom för vi kom aldrig upp i någon riktig stress och tramp på stället. Det räckte med att jag tog en förhållning när han försökte ta sats framåt, och då lyssnade han på den. Sista halterna var riktigt fina där han stod på hellång tygel med ett "lugn" i kroppen. Vid en lätt tanke framåt från min sida var det såklart speedskritt direkt, men den gick också att kontrollera med ett par lätta förhållningar. Trevligt att upptäcka när poletten trillar ner.

Hemma i stallet blev det lite raspning och stretchning. Ska se till att raspa var och varannan dag det lilla lilla jag behöver ta för att underhålla och slippa ta så mycket vid själva verkningstillfället. Eventuellt får vi korta av perioderna för honom också här ett tag framöver. Stretchningen börjar också gå framåt, herrn börjar förstå själva vitsen med det och hittar lägen där det är skönt att sträcka ut. Frambenen verkar vara rätt onödiga ut hans perspektiv, men bakbenen var okej att gå igenom.

Måste passa på att skriva en påminnesnotis till mig själv inför kommande säsonger. Herr G hade på bara ett par dagar släppt rejält med päls framme på halsen och uppe på rumpan. Syns sån skillnad mellan den långa täta vinterpälsen och den nyare kortare vårfällen. Härligt att han fixar fällningen så fint genom solljuset han får varje dag som lösdriftshäst. Blank och fin är han förövrigt också :)

Vi har fått en liten ritual varje gång jag släpper ut honom i hagen. Förr hade han så otroligt bråttom, man fick närapå kasta av grimman för han skulle iväg. Och det var inte mat som lockade heller. Han skulle bara iväg. Nu står han istället lugnt kvar medan jag tar av grimman och sen står vi och kelar en liten stund innan han lommar iväg. Jag får till och med gå fram till honom bara en liten stund senare och plocka med honom utan att han skyr mig som pesten. Något bra måste jag ju alltså ha gjort. Jag försöker iaf få honom att tycka att han är bäst i världen efter varje pass och avslutar alltid positivt. I stallet får han också mycket kärlek och beröm, både innan och efter. Han är väl värd att veta att jag är stolt över honom så det gör mig inget att han står där och ser sprickfärdig ut. Så mycket trevligare när vi träffs nästa dag och jobbar ihop igen.

Huvaligen, nu lär jag ta mig i kragen och ta mig i säng innan bokstäverna flyter ihop. Det är till att vara trött av sig...

Jag fortsätter att rådbråka hjärnan kring det här med traven. Blir tokig på att folk säger det ena medan jag själv finner det andra mest logiskt och vettigt för mig och min häst.

Så jag letar och googlar, kikar på filmer på tuben....allt för att hitta fler som faktiskt tänker som mig. Och oavsett metod kan man inte förvänta sig att hästen ska gå perfekt direkt, det är en lång väg att arbeta sig fram på. Att jag har ett tänk i huvudet är en sak, det som syns i själva ridningen kan just nu vara en annan eftersom vi helt enkelt inte är DÄR än. Någonstans lär man dock börja och viktigast för mig är att jag har en struktur för hur jag går tillväga och vet hur jag vill göra för att nå  målet. Jag blir också lugnad när jag läser om människor som arbetat med sina hästar i flera år och slutligen har en fin trav - eller vad det nu kan vara. Det grundjobb man har lagt i hästen då är värt varenda minut för den hästen har kvar kunskapen och tekniken i kroppen. Lätt fånget- lätt förgånget.... Så jag låter det ta tid, och jag gör på mitt sätt- samma sätt som många andra också använder sig av.

Här är ett intressant inlägg från en clinic med islandshästridläraren Ia Lindholm: "Sylvia och Krummi fick prova på en övning Ia nyligen lärt sig av Julio Borba. Om man jobbar hästen på volt och den skjuter ut ytterbogen så är det vanliga att man flyttar tillbaka bogen med ytterskänkeln. Men detta gör inte hästen mer lösgjord utan kan istället innebära att hästen blir låst i bogen och rörelserna försämras. Istället kan man ”angripa” anledningen till att hästen skjuter ut bogen - d v s att den inte vill trampa under sig med inner bak – genom att flytta ut hästens bakdel några steg (så att den trampar under sig med inner bak) och sedan rida en ny volt med ny centrering. Ia slog också ett slag för lättridningen – som nu tydligen gjort comeback. ”Förr har man tjatat om att alla ska sitta ner i traven – men om du inte kan sitta ner riktigt bra så är det bättre att du rider lätt”."

Nu ska jag förströ mig med senaste avsnittet från Ponnyakuten.

Det blev minsann två ridturer trots minusgraderna. Först ut var min egen herre som jag slängde på hackamoret och hoppade upp barbacka på. Han kändes lite småseg i första skritten men så fort vi började jobba så var det turbodags igen.

Jobbade med övergångar idag. En del halter och en del travigångsättningar med fokus på en ordentlig böjning och bakbenen på rätt ställe trots djupsnö. Sen lämpade det sig för galopp så vi tog fattningar från skritt med galopp en kortare bit, innan vi skrittade några steg och sen ny fattningar. Galoppfattningar innebär taggad häst, men det gör också att han tar fattningen bättre - om jag placerar oss rätt förstås.

Skrittade runt en del kring ett sligområde där en skoter och en älg hade spårat upp vägen för oss. På hemvägen genom skogen var det däremot bara älgen som hade gått så Goliath fick pulsa ordentligt. Har jag inte en trött häst imorrn så vet jag inte vad.... Han skötte sig rätt fint iaf :)

Fick i mig en stekt korv med tacobröd (korvbrödet var ju såklart slut) innan det var dags att åka till nästa stall. Styrde kosan mot Saxdalen, en by nån mil bort, där min vän Anette och hennes dotter Emma väntade. De har blivit medryttare på en kallblodsdam och en arabkorsning, som de trivs jättebra med! Som extra sällskap fick de idag med sig unga fröken Nettan på shettisen Haiwa och mig på kallblodet Kalle.

Det var hejdlöst spännande att rida ny häst, en STOR häst dessutom. Eller...han var iaf runt 160 cm och det är många centimeter än min egen plutt. Skäms över att säga det men det behövdes både en extra längning av stiglädret OCH en pall för att jag ens skulle få i foten i stigbygeln. Jag skyller på för mycket och för tjocka vinterkläder....ehrm!

Herr Kalle verkade lite bufflig i stallet och lite småstressad ute på gårdsplanen men coolade ner sig fint när vi väl skrittade iväg. Han trivdes bäst med att gå först och blev lite orolig om någon annan häst började trava vid sidan eller ännu värre, travade före honom. Trava först gick alldeles utmärkt och han lyssnade snällt på mina förhållningar, även om han var lite tung i munnen. Lite läskigt kunde det ju också vara förstås. Kanske inte med den stora lastaren som skottade snö intill vägen, men en gul kissfläck i den vita snön- hua! :) Nej, Kalle ska då ha en stor eloge för att ha burit mig så säkert och tryggt i nära på två timmar i kylan. Ju längre han gick desto mjukare blev både kroppen och munnen. Humöret var det inget fel på varken i början eller slutet, han var som en stor nallebjörn med ett hjärta av guld.

TACK snälla Anette, Emma och framförallt hästägaren Ing-Marie som lät mig följa med på turen! (Och de som säger att Saxdalen saknar ridvägar vet uppenbarligen inte vad de pratar om ;)

De flesta korten är tagna "in the move" så ursäkta kvaliteten!

Sötaste Kallemannen

Min nya favoritväg utmed ett oändligt sandtag. Anette och Glimra har täten.

Emma och Valencia tuffar fram i djupsnö bredvid "spåret".

Kalles ursöta ponnyöron och pigga glimt i ögat!

Emma och Fröken V. Nettan och Haiwa kom på efterslänten med jämna mellanrum.

Anette och Glimra utgjorde ett stiligt par tillsammans!

PS. Behöver jag säga att Glimra är syster med Goliaths bästa kompis Fräsen? Kalle är faktiskt också bror med Fräsen. Dessutom har Goliaths mamma Ripella stått i stallet där vi var efter att hästarna omhändertogs av polisen. Lite kuriosa :)

PS en gång till. När jag kom hem var det dags att göra sushi. Men min allra bästaste man hade redan rullat och gjort iordning. Stor PUSS! 

Kunskap ger välmående hästar!

Ett klipp om hur man lätt underhåller sin hästs barfotahovar. Givetvis inget som ska prövas hur som helst utan en kunnig, utbildad person ska sköta hästens hovar och visa dig ordentligt hur du med små putsningar kan underhålla hoven.

Flera intressanta klipp, en del har legat upp tidigare. Jag tyckte det var intressant att se de olika stötnedslagen hos en barfotahäst och en skodd häst. Nytt material för mig.