Nu är garderoben färdigrensad. Och jag är totalt deprimerad. Det blev ju inga kläder kvar   

Fy för att vara tjock.... "Ja men det är ju bara tre månader kvar," försökte maken. Tre månader, fatta! det är 90 dagar och jag har typ ombyte för en vecka. Kul.... Det är en väldans tur att jag har snälla vänner som har lånat ut lite kläder till mig. Jag tackar speciellt Fia, utan hennes tidigare inköp hade jag promenerat runt i endast ETT par jeans dag ut och dag in.

Förkyld är jag också       men ingen feber. Har haft on i halsen hela veckan och nu till helgen kom stora forsen i kranen. Ena stunden är jag genomtäppt och i nästa så rinner det floder. Högerögat rinner också ibland. Stackars mig....

Vårstädningen på området gick rätt bra i alla fall. Jag, maken och våra grannar i ungefär samma ålder tog oss an ett buskage som började klättra ut på vägen. Det småduggade, var soligt och hällregnade om vartannat och vid det sistnämnda gick jag in och gav upp. Fick en frustrerande känsla över att jag så mycket hellre skulle göra trädgårdsjobb runt ett RIKTIGT hus, på MIN gård. En gård utan en massa insyn där man slapp hälsa på grannarna var femte minut när man sitter ute i fulkläder och bara vill ta det lugnt.

Höhämtningen gick också bra. Hyrde ett öppet litet släp på OKQ8 och körde själv till Vasselhyttan. Det är en del mil...tog väl va 45 min enkel resa. Väl hos höbonden var de två rundbalarna lastade på 10 minuter. Tyvärr hade bondens fru glömt tändingen på på traktorn så han hade inget att lasta balarna med. "Men det är lugnt," sa bonden. "Vi rullar upp dem på släpet för hand!" För hand, tänkte jag i mitt stilla sinne och tittade skeptiskt på de 200 kg tunga rundbalarna och vidare till släpkärran som var ca 60 cm ovan mark. Men bonden var stark - min fördom säger att alla bönder är starka   Jag gjorde mitt bästa och knuffade och puffade och knäade upp bal-   och snart var båda balarna på plats. Tillbaka i Saxdalen hade fröken Fia kommit hem från Malaga så då kunde vi hjälpas åt att rulla av bumlingarna och slänga presenningen över dem tills det är dags för hästarna att käka upp dem. Vad gör man inte för de arma djuren....

Nä, nu ska jag ta en   och titta på en liten snutt av PS.I love you, en riktigt härlig film. Synd bara att allt ska vara så sent på kvällarna, jag somnar ju bara. Speciellt ikväll kan jag tänka mig efter den hemska natten som gick...vaknade med en timmas mellanrum och varierade mellan att snyta mig, ta nässpray, gå på toaletten eller ta en halstablett. Maken var också rätt färdig när morgonen kom...

Har man väl börjat intressera sig för det här med hästens hovar så verkar det vara kört! Vilken häst man än träffar på så är det första som kollas: hovarna. Min vän som är på långweekend på Malaga skickade ett MMS på ett par hästhovar och erkände att hon är helt skadad - överallt såg hon hovar och de vackraste hon skickat bild på var verkligen inget att hurra för... Skönt att jag inte är ensam i alla fall!

Cirkus Brazil Jack var på besök i vår lilla stad här i fredags och med sig hade de fyra Pippi Långstrump hästar, tre stora och en liten plutt. Och vad tittade jag på...just det - hovarna. Pållarna var barfota och såg inte alltför hemska ut även om de hade höga trakter.

Nedanstående gigant behövde dock få sig en omgång med raspen! Tydligen var jag inte ensam om att tycka det för en stund senare kom det ut en man från en cirkusvagn och tog sig an hästens hovar. Hade jag inte jobbat och haft med mig en hoper barn hade jag mer än gärna stannat för att kika på hur mannen verkade och hur slutresultatet blev   

Något som var rätt fascinerande och som jag och min kollega diskuterade var hur djuren reagerade och betedde sig mot olika typer av människor. Hundarna som fanns på plats i en inhägnad följde en skötare fram och tillbaka både med blicken och med kroppen. När skötaren försvann blev hundarna cool-lugna och lade sig ner för att vila. Den stora hästen på första fotot kom glatt fram och hälsade när vi kom och försiktigt frågade den om lov för att ge den några grässtrån. Lite senare kom tre tonårspojkar för att kika på samma häst. Hästen lyfte inte ens huvudet och när en av killarna sträckte sig över tråden och klappade hästen vid manken viftade hästen irriterat på huvudet och ignorerade sen killens fortsatta försök. Riktigt häftigt! Så mycket människor som de här hästarna stöter på är de med all säkerhet bra på att bedöma folk och deras avsikter.

Den här Pippi-hästen hade sannerligen spikrak rygg!

En häst hade fått solskydd. Men jag vet inte om han var så nöjd med det för strax efter att han blev utsläppt i hagen fick vi se honom glatt promenera därifrån och en hoper skolbarn som var i närheten varnade cirkuspersonalen och de kunde fånga in rymlingen.

Rarast var i varje fall Mr Gigant! När cirkusmannen fixade hovarna på honom stod han blickstilla ute i hagen utan att bekymra sig för omvärlden.