Vilken lättnad! Efter förmiddagens blodprov fick vi reda på att Jacob inte behöver någon solbehandling. Han får dock fortsatt ligga i dagsljuset vid fönstret och just för tillfället ligger han och sover på amningskudden medan jag skriver här. Den där kudden är verkligen fiffig, får tacka min man för att han envisades med att vi skulle ha en sån.

Makens kompis F är här på lunch och fika och hade med sig present till Jacob. Jättefina kläder i helt rött storlek! Blev riktigt rörd :)

Och klockan tickar stadigt närmare tidpunkten då vi ska åka ner till tågstationen och hämta min kära mamma som stannar i en och en halv vecka. Det ska bli otroligt trevligt och skönt att ha henne här. Maken börjar jobba i morgon så då har jag mormor som stöd och sällskap.

Gjorde ett ordentligt svep på FB och blev alldeles varm i hjärtat över alla grattishälsningar vi fått. Tänk att folk bryr sig om oss trots att man har så dålig kontakt med många. Att någon tagit sig tid att uppmärksamma och skriva till oss betyder en hel del! TACK alla rara   

Den 4 augusti 2011 klockan 23:54 föddes den allra finaste bebis man kan tänka sig, vår Jacob! Han vägde 3330 kg och var 50 centimeter lång.

Vattnet gick redan på natten till onsdagen men när vi åkte in för kontroll i Falun på förmiddagen var värkarna små och en efter en senare koll på eftermiddagen skickades vi hem för att avvakta. Under natten till torsdagen fick jag tätare värkar och framåt morgonen blev de kraftigare och kraftigare. Men givetvis hade allt avstannat när vi återkom till Falun på torsdag förmiddag. Det kändes som ett hopplöst företag...

Med tanke på att vattnet redan hade gått ville man inte vänta längre på BB utan bestämde sig för att jag behövde sättas igång. Jag och maken höll med men när jag blev ensam en stund i undersökningsrummet bröt jag ihop. Igångsättning - det var ju inte så jag skulle få barn. Och nu fanns det liksom ingen återvändo längre, jag hade bara smärta att vänta mig de följande timmarna....

Man satte dropp i handen med värkstimulerande ämnen, usch och fy för de där nålarna, men det gick ju det med. Ganska snart kom värkarna igång, tätare och tätare...starkare och starkare..... Till slut stod jag inte ut, jag fick ingen vila mellan kurvorna och i min journal står det att jag hade tendens till panik. Jo tack! Droppet sänktes något och jag tackade tacksamt JA till EDA, ryggmärgsbedövning. In kom en snygg, ung läkare som sa att det här skulle gå så snabbt och lätt, det brukade aldrig vara några problem! Det tog 3 försök innan nålen kom rätt. Som tur var var jag rätt bedövad och slut av värkarna och med lokalbedövning var det faktiskt inte så illa som jag trott. Maken berättade efteråt att det sprutat ut blod en gång och att läkaren fått med sig en "köttslamsa" när han drog ur nålen för att testa igen. Min make är rätt tålig, jag hade svimmat bara jag sett nålen!

Efter EDAn var livet väldigt mycket trevligare. Jag kunde börja koncentrera mig på min andning och slumrade till och med av i slutet av värkarna. Redan i det stadiet var jag rejält utmattad på grund av för lite sömn och värkar som kommit och gått. Så började kroppen självmant vilja krysta till sist och lustgasen sattes in. Jag har för mig att jag skämtade något om att det kändes som att ha en stor inkörsport till en parkeringshall "där nere". Jag bekände även att maken var den bästa man som fanns i hela världen, att han var en definitiv 1a och hästen faktiskt kom i andra hand. "Det här måste jag nog spela in," skrattade maken.

Till sist fick jag tillåtelse att krysta. Kroppen var helt slut och för varje värk som kom kände jag efteråt att nu går det inte längre. Hjärnan var klar men kroppen helt borta. Barnmorskan sa uppmuntrande att nu är det nog bara en - två värkar kvar för både hon och maken kunde se bebisens huvud som tryckte på. Inte en chans, han kommer ALDRIG någonsin komma ut, var min tanke. Gör vad som helst för det här funkar bara inte! Men när värken kom hade jag inte så många val annat än att göra som jag blev tillsagd. När jag hävde mig fram för näst sista gången fick till och med jag se ett litet huvud med mörkt hår som kikade ut. Plötsligt kom de där allra sista reservkrafterna och med en rejält skrik - jodå, jag erkänner villigt att jag skrek under förlossningen - så slant ett helt litet barn ut!

Oh hjälp! Det var ju ett barn därinne! var min första tanke. När han sen skrikandes lades upp på min mage och direkt lugnade sig kunde jag bara tänka: Det här är mitt barn. Inget kunde vara mera naturligt i hela världen.

Medan Jacob låg på min mage ringde jag upp min mamma och berättade nyheten samtidigt som maken ringde till sin familj. Helt plötsligt märkte jag att maken och barnmorskan började fippla en massa vid mitt ena bröst. Jacob var tydligen hungrig på direkten och jag fick snabbt avsluta telefonsamtalet. Det var som att han aldrig gjort annat, min lille guldklimp, han smackade och åt med helt perfekt teknik medan hans föräldrar förundrat tittade på.

Barnmorskan föreberedde mig på att sys och hon fixade snabbt och lätt de tre centimetrarna som behövdes. Ont? Nej inte ett dugg. Tänk vad man ska oroa sig i onödan jämt.

Snart kom jag på benen och under tiden undersöktes Jacob och konstaterades vara alldeles frisk och perfekt samt vansinnigt söt! Vi hade fått in smörgåsar, varm choklad och kolsyrad äppledryck som jag snabbt smällde i mig. Kroppen insåg plötsligt att den inte hade ätit på både länge och väl. Adrenalinet flödade och jag kände mig helt oslagbar. Barnmorskans och makens beröm och uppmuntran gjorde mig mäkta stolt över att ha klarat av de 12 timmarna som förlossningen tog i rent utmattat tillstånd.

Den dagen och natten var det 8 pojkar och 5 flickor som föddes på förlossningen, vilket innebar att maken tyvärr fick åka hem mitt i natten då alla pappa-rum var upptagna. Det kändes inte alls kul för någon av oss. Dessutom inte alls säkert att skicka hem en utmattad och trött nybliven far i bil 7-8 mil. Jag och Jacob fick lite sorgset pussa maken hejdå och krypa ner i säng mol allena i ett rum med två andra nyblivna mammor. Min son fick ligga hud mot hud bredvid mig i sängen och under morgontimmarna småslumrade vi varvat med amning.

Dagarna på BB gick faktiskt mycket bättre än väntat. Maken kom på dagliga besök och Jacob uppträdde som det underbarn som vi hade sagt åt honom under graviditeten att vara. Han var lugn och tyst, åt ordentligt, gick snabbt att trösta och ställde villigt upp på diverse prov. Andra mammor kom och gick och jag och Jacob lyssnade bestört på hur vissa nyblivna föräldrar behandlade varann. Det snästes, ojades, beklagades, stönades och ett fåtal gånger kom det ett vänligt ord. Allt medan vår lilla familj umgicks och myste tillsammans.

Personalen på BB var mycket trevlig och hjälpsam. Fast de var visst trevligare mot mammor än pappor då makens frågor blev kort besvarade ett par gånger. En kvinna gick tydligen på avdelningen som någon sorts lärling. Hon var hur märklig som helst och pratade även gärna på om sig själv och vad hon tyckte och tänkte. Trots detta var hon fåordig och kom ofta av sig i sina samtal så att jag och maken fick hjälpa henne lite på traven ibland och fylla i luckorna. Kändes som att vi lugnade och hjälpte henne mer än vad hon gjorde för oss, den arma kraken! Men på söndagsförmiddagen när vi äntligen skulle få åka hem visade det sig att kvinnan nog hade ett hjärta av guld därinne. Hon kommenterade helt plötsligt hur bra jag och Jacob passade ihop, hur fint vi hade hittat varandra och antydde någon om att det var det minsann inte alla mammor-barn som gjorde sådär på en gång. Jag föll för det ärligt givna smickret och hade sen överseende med henne de sista timmarna innan hemfärd.

Jacob fick ta två prover på BB som hetter något konstigt som jag inte kommer ihåg med som visar om han har gulsot eller inte. Vid både testerna låg han under maxgränsen men viss gulhet syntes och vi har fått fortsätta ta prover på hemmaplan. Det är viktigt att J äter ordentligt samt att han får mycket dagsljus som hämmar gulsoten. Igår när vår barnmorska ringde och förhörde sig om läget påtalade hon just att han inte fick vara slö, svårväckt och äta för sällan. Inga problem sa vi. Men vad gör då vår son i går eftermiddag, jo han sover och sover och äter kanske högst en kvart innan han somnar igen. Både jag och maken blev rätt oroliga....

Men så igår kväll piggnade knyttet till igen framåt tio-elvatiden. Han var klarvaken och villa ha käk medan hans mamma var tvärslut eftersom hon inte sovit på grund av oro med mera. Framåt ett-halvtvå somnade vi till slut ordentligt för att sedan vakna vid fem då det var dags att ammas. Grynet tog igen gårdagen med råge och jag kunde avsluta amningen ordentligt vid halvåtta, då J tog siesta medan hans föräldrar åt frukost. Käk igen vid halvnio innan pappsen tog en morgonpromenad med barnvagnen. J var vaken hela promenaden och ömsom skrek och ömsom låg tyst men vaken. Strax innan halv tio kom de hem och väckte mamma som somnat och än en gång var det dags att äta. Halv elva ville han ha mat...halv tolv....och nu sover han lugnt i barnvagnen framför fönstret medan solljuset gör sitt allra bästa för att kurera min älskling. Och nu när jag i skrivande stund kikar på honom ser han inte det alls lika gul ut längre. Håll tummarna!!

Så, skulle jag göra det här igen?? Absolut, bara jag slapp själva förlossningen :) Med andra ord lär det behövde ganska lång tid för att förtränga de smärtsamma värkarna och hela proceduren under förlossningen.

Men att bli MAMMA är det mest fantastiska som jag varit med om, det slår allt. Jag är otroligt lycklig över vår härliga lilla familj och maken ska ha en extra stor guldstjärna och kyss för att han är en sån suverän make och pappa!

Idag har jag och maken varit på banken och slått ihop våra påsar, so to speak. Maken försökte förklara hur han tänkt kring de olika kontona innan vi åkte men jag såg ut som ett frågetecken. Jag skyller på gravidhjärnan. Inne på själva banken förstod jag däremot tydligt när man får se grejerna på papper. Tror till och med att jag ställde någon intelligent fråga...i alla fall tyckte jag att den var smart. Fast nu kommer jag inte ihåg vad det handlade om....   

Tänk att personalen är så otroligt trevlig på banken! Kvinnan som hjälpte oss började givetvis prata om hur häftigt det är att få barn och när hon fick höra att jag bara har tre veckor kvar till beräknat datum kommenterade hon att jag hade en väldigt nätt och fin mage för att vara så långt gången.  Det är rätt många som uttalat sig om att jag har en liten mage, jag hoppas innerligt att det betyder att bebisen är en liten lätt klimp som går lättvindigt att ploppa ut!   Jag har kommit på mig själv med att alltid läsa hur tunga och långa bebisarna är i tidningen och förfäras varje gång de ligger runt 4 kg och är över 50 cm långa.  Njae...jag kan gå med på strax över 3 kg och runt 47 cm. Tur att jag knappt har nån koll alls på vad som är "normalt" så att jag kan inbilla mig både det ena och det andra.

Låg förresten och läste i en av de gravidböcker jag fått låna igår kväll. Boken var från 1997 och visade ingående bilder på hur en förlossning ser ut. Jag höll på att kräkas. Bäst att inte visa maken....    Men många mammor säger att det var så härligt och fantastiskt och det bästa de någonsin gjort så jag försöker intala mig det. Hur som helst har man ju inte så mycket att välja på i alla fall, ut ska han.

Mitt horoskop för dagen hade vissa antydningar som man kan tolka som man vill....

" Väduren: Vilken spännande start på året! Kärleken, en inbjudan, trevligt umgänge med barn - allt ser lovande ut!"

Året trodde jag i och för sig startade i januari men...om jag skulle få barn typ idag blir det ju barnets start på året. En inbjudan, tja jag fick ju reda på hur mycket hästkursen kostade i  morgon och att vi skulle köpa lunch tillsammans, det kanske räknas eller? Trevligt umgänge med barn - allt ser lovande ut....här skulle man kunna tolka det som att det är dags för förlossning och allt går alldeles perfekt. Men det kan också förbereda mig inför morgondagen då jag med all säkerhet träffar en massa barn på hästkursen eftersom de råkar ha ridläger där samtidigt och en av mina vänners dotter är där.

Eller så väljer jag Oxens stjärntecken eftersom det varierar från tidning till tidning till vilket tecken jag räknas:

" Det kan inträffa nånting ovanligt på hemmaplan. Du kan få oväntat besök. Ditt rykte förbättras nu!"

Ovanligt, det vore ju rätt ovanligt att få barn för det får man ju inte varje dag. Oväntat besök, jo det var ju just det då. Mitt rykte...jag vet tyvärr inte ens vad jag har för rykte och vad i allsin dar jag skulle göra för att i så fall förbättra det. Kanske "Hon som födde barn på en timma helt utan smärtlindring och utan att spricka en centimeter och allt gick superbra." Jo, det skulle jag ju kunna tänka mig kanske....

Som ni kanske förstått har jag absolut ingenting att göra idag och kan därför blogga om de mest ointressanta saker. Det dyker säkert upp fler inlägg under dagen bara för att jag ska ha något att göra. Tänkte inte ens åka till stallet för hästen har bestämt sig för att han behöver lite semester i värmen.

Nej...jag får nog gå och läsa vidare i den där skräckinjagande gravid/förlossningsboken.   

Fotade lite igår när jag satt ute i hagen. Goliath stod och höll mig sällskap i säkert en halvtimma, först skulle det mysas och sen stod han bara och "var" med mig. Dock fick han lite konkurrens av lillhingsten som krävde uppmärksamhet. En gång jagade G iväg shettisen och tyckte att han skulle lämna matte ifred så att G fick ha henne för sig själv   

Fotade "lite" var kanske i och för sig en underdrift....

Förresten, hur bra är det inte med en blogg när man vid ett senare tillfälle blir kontaktad och tillfrågad om man ville ha de där mineralerna beställda som man skrivit om?!