Hela dagen har jag känt att jag behöver åka ut till stallet. Ridsugen - absolut, men framförallt bara för att kolla till herr G. Så när maken kom hem fick han lov att ta hand om Bus en stund så att jag kunde fara iväg. Och det är väl bra märkligt, att den där magkänslan kan ha så rätt. Och det är faktiskt inte första gången det inträffar exakt samma scenario.

När jag tagit in hästen och kollar över honom så har han fått en liten skråma på höger bak och är ganska svullen över hela skenbenet. Han är lite varm men inte farligt, ömmar lite när jag tar på det, inte svullen i någon led så han verkar helt enkelt fått sig en smärre smäll med påföljande blåmärke.

Kunde inte göra mycket mer än att tvätta av den lilla skråman som redan fått en hård sårskorpa så tvättandet blev mest för att få bort ev. smuts. Eftersom det inte var värre och han absolut inte var halt på något vis så får den egna kroppens cirkulation sköta resten.

Passade även på att bara gooosa med underbara hästen! Han stod lös i stallgången med bara ett grimskaft runt halsen och när han tyckte att jag borstade eller kliade extra skönt lade han huvudet över min axel och så myste vi. Efter lite kraftfoder promenerade vi således tillbaka ut i hagen i endast rep runt halsen. Han är en pålitligt liten vän den där.

Men jag visste väl att det fanns en god anledning till varför jag behövde åka ut!

När man inte har ridit på drygt en vecka och får se en sån här film suger det rätt bra i ridtarmen vill jag lova!

Jag drömde till och med i natt om att jag for till stallet, även om det inte var mitt vanliga stall utan något jag aldrig hade sett tidigare. Väl framme kom jag dock på att jag ju egentligen skulle vara hemma med Bus och hade liksom "glömt bort" att jag hade honom efter att ha lagt honom sovandes ute i vagnen. Det var bara att försöka skynda sig hem på cykeln så fort som möjligt. Problemet var att cykelvägen var så vansinnigt smal och plötsligt kände jag mig alldeles yr och eftersom cykelbanan gick som på en bro uppe i luften med stora stup bredvid så vågade jag inte cykla utan klev av och började gå. En annan sak som jag hade glömt var att cykelbanan hade stora luckor där man var tvungen att ta sats med cykeln och flyga en lång sträcka i luften innan man landade på banan igen. Att gå med cykeln och samtidigt försöka flyga var ju hopplöst. När jag kom fram till en sån där lucka så gick jag för nära kanten och råkade tappa ner cykeln. Den hamnade bland en massa buskar, men jag lyckades få upp ramen i alla fall. I fallet hade cykeln gått sönder och efter en del besvär fick jag även upp sadeln, styret och framhjulet. Även om det glappade både här och där så fick jag ihop cykeln och så var det bara att vända tillbaka en bit och försöka ta sats och ändå flyga över den där luckan för jag måste ju hem till Bus. Sen vaknade jag.

Så går det när man är en obetänksam mamma som längtar något vansinnigt efter att få ta en ridtur!