Eftersom jag visade ett klipp på Karen Rohlf i förra inlägget kan vi fortsätta med att tipsa om Ewa Angantyrs blogg om Naturlig Dressyr. Ewa tränar för Karen och håller alltså på med samma form av ridkonst/hästhantering (ja det innefattar liksom mer än bara ridning så jag vet inte vad jag ska kalla det).

Jag skulle absolut kunna tänka mig att träna för någon Naturlig Dressyr-tränare. Har ibland haft mina funderingar på och även skrivit om det här i bloggen om att det kanske är dit jag är på väg på min stig mot "upplysning" ;)

Ibland känns det som att det kvittar vad du kallar det för, bara man hanterar och rider sin häst utifrån hästens egna förutsättningar och på det sätt som allra bäst gynnar "den hållbara och mentalt stabila hästen". Men för att vi människor ska kunna utvecklas och nå framgång i det vi gör vill vi gärna ha ett färdigt "koncept" att följa steg för steg och eftersom de allra flesta av oss inte är mer än villiga amatörer får "mästarna" ge oss system som vi kan använda oss av.

För att återgå till Ewa så har hon skrivit ett bra inlägg idag som handlar om något som kallas för sweet spot. Det är bättre att ni läser själva än att jag ska försöka återge det hon har skrivit :)

Lånar en bra sammanfattning av en intressant uppsats från Lycklig häst!

• Hästen tuggar med 58-66 tuggrörelser per minut när den äter hö, och med 100-105 tuggrörelser per minut när den äter gräs. De växlar mellan att tugga på höger respektive vänster sida ungefär var femte minut. Om en häst har ont i ena sidan av munnen kan det leda till att hästen endast kommer att tugga på den andra sidan.

• Det har visats med röntgenbilder att tungan möter den hårda gommen när munnen är stängd. När ett tränsbett sätts in i munnen bildas då en nedbuktning i tungan pga det bristande utrymmet. Alltså måste tungan motstå den mekaniska kraften som överförs från tyglarna via bettet.

• Eftersom tungan är stor, och inget ledigt utrymme finns i munhålan, får den anpassa sig både storleksmässigt och utrymmesmässigt efter bettet. Risken är då stor att tungan kan klämmas mellan bett och ben.

• Tungan är den känsligaste strukturen i hästens mun och den struktur som lättast tar skada av ett skarpt bett eller hårda tygeltag. Tack vare den goda blodtillförseln läker både läppar och tunga snabbt.

• Ett tjockare bett kan skapa mer obehag än ett tunnare, eftersom det tunnare bettet upptar mindre plats i munhålan. Obehaget från det tjockare bettet förvärras ytterligare om en nosgrimma används för att hindra hästen från att gapa.

Hela uppsatsen hittar du här: http://stud.epsilon.slu.se/1664/1/lundberg_t_100809.pdf

Helt allvarligt så blir jag mer och mer övertygad om att sluta rida med bett överhuvudtaget när jag läser om bettets inverkan på hästens mun. Jag rider till uppskattningsvis 70% med ett bettlöst huvudlag på Goliath. Det är främst vid träning på ridbanan som ett bett åker fram för att kunna "finlira". Men sanningen att säga så vore ju ridningen en betydligt större konst om jag kunde kontrollera hästkroppen med mina andra hjälper och helt utan att använda bettet.

Det finns många olika varianter av bettlöst på marknaden och allt fler dyker upp. Jag har hört människor som säger att hästen inte trivs med trycket över nosryggen som bildas vid flera bettlösa varianter, men med tanke på att det finns så många andra alternativ bör man kunna hitta något som passar ens häst. Ett som är säkert är i varje fall att en häst aldrig frivilligt skulle välja att stoppa in ett bett i sin mun, oavsett hur snäll ryttarens hand är....

Det finns redan en rad goda föredömen ute i hästvärlden, de som kan samarbeta och kommunicera med sina hästar utan att ta till hjälpmedel efter hjälpmedel. Ridning är som bekant rejält svårt, men om man nu ska göra det kanske det vore en idé att göra det med bravur och med minsta möjliga obehag och motstånd hos den vi vill kommunicera med.