På http://rastlostland.blogg.se/?tmp=20181145 läste jag flera tänkbara rader om inställningen till träning av sin häst. Jag lånar hit det jag fastnade för...

"Betänk dock fortfarande att det inte finns något rätt eller fel utan bara gynnsamt och inte gynnsamt samt att korrigeringar bara nyttjas för att stävja ett begånget fel. Då korrigeringen kommer in är vi redan försent ute. Då bör vi istället tacka för oss och testa igen. Här gäller det samtidigt att inte racka ned på sig själv eftersom det inte leder till utveckling av vare sig vår ridning eller våra drömmar. Vi ska istället förbereda väl så att vi kan använda hjälper och följa hästen i nuet, inte korrigera det redan skedda. Hästens hjärna ska bära hästen i harmoni och samförstånd med oss, vi kan inte ta hästens kropp till vår egen."

"Övningarna bygger på en serie av rörelser som är förberedande för kommande moment och hela tiden syftar till att stärka hästen utan att trötta ut eller tråka ut den. I en början krävs mycket lite och mycket lite press sätts på hästens kapacitet. Man tillåter sig yvighet i det tänkta mönstret för att söka sina gränser och belöna allt som är av önskvärd och uppbyggande natur. Desto mer avancerat ekipaget blir desto mer press kan sättas till. Övningarna anpassar sig nämligen naturligt till den ökande svårighetsgraden. När och hur mycket svårighetsgraden skall ökas måste vi dock stämma av med vår häst. Allt har orsak och verkan, eller som Ewa uttrycker det: "Man gör något, så händer något". Det är dock viktigt att tänka på att inte öva på övningarna, de skall användas som ett redskap vilket känner av ekipagets nivå i nuet. Hästen skall inte dresseras utan den och ryttaren skall skola sina sinnen till samverkan och samförstånd. Ekipagets nivå stannar nämligen inte i nuet utan utvecklas ständigt."

"Perfektionism uppnås över tid. Mycket logiskt eftersom den gröna hästen knappast kan göra en perfekt sluta, hur skulle den kunna? Varför ska jag då propsa på den och göra oss båda ledsna och frustrerade. Hästen kommer själv att gå vidare till nästa steg då kroppen blir redo. Det kommer av sig självt om vi hela tiden känner på gränserna, dom flyttar sig nämligen."